”Bror min Nour hör du mitt hjärta nu lever du ett än mer rytmiskt liv i din puppa i mig, är jag din myrstack, förvar viste värme, med miljoner av celler till din tjänst.”
Detta är en av många dikter riktad till barnet i magen, Bror min Nour, i Alva Dahls nya bok Havandeskapet. Jag skulle vilja klassificera texterna i boken som tankedikt skriven av en poet. För jag tycker att poesi faktiskt kan vara berättande och beskriva ett förlopp. För det gör denna samling tankepoesi. Men baksidestextens ”prosalyrisk berättelse” funkar förstås också som adekvat benämning på innehållet.
Det är en på alla sätt vacker bok, både utvändigt och invändigt. Dahl tar oss med på en djupt personlig men likafullt allmängiltig resa från befruktningsögonblicket och havandeskapet, genom förlossningen och till en gungande bebis. Therese Ohlsson står för tre underbara och viktiga bilder som gestaltar dessa tre perioder, havandeskap, förlossning och bebisålder. Men det är havandeskapet / graviditeten som får klart mest plats.
En aktuell och populär graviditetsbok är Erika Baraldis och Sara Dellners Gravid! Här behandlas, liksom i Havandeskapet, känslorna under en graviditet. Baraldis/Dellners bok som bok står under rubriken medicin i biblioteket och inte på skönlitteratur som Havandeskapet och kan med behållning läsas parallellt med Dahls bok. Gravid! som handbok, och Havandeskapet som andlig färdkost.
I Gravid! finns rubriken ”Gå inte i orosfällan!” Författarna rekommenderar att ”testa att vara i stunden ett tag” och att ”identifiera din vanligaste orostanke”. Jag menar att Alva Dahl gör detta jobb i Havandeskapet. Hon sätter ord på en personlig erfarenhet så väl att den blir allmänmänsklig och kan bli ett viktigt stöd för andra.
Dahl finner med stor omsorg ord på tankarna runt den ofödde och förmår fånga de där ögonblicken, stunderna som ilar förbi och gör poesi av det. Och hon benämner oron. Och boken är så oändligt mycket njutbarare att läsa än en vanlig faktabok om graviditeten (även om de också har sin plats). Det som kännetecknar boken allra mest är Dahls förmåga att att fånga havandeskapets glädje och sammanhang, men också och kanske än viktigare dess smärta och hitta fram till en förtröstan trots allt. Det blir till återupprättande poesi som kan användas i många skeden i livet, inte bara under en graviditet: ”Gör mig till en tjänarinna, låt mig / ta emot denna trötthet, grånad, halssmärta / som en sliten verklighet, som sig själv / – varken undantränga eller uppförstora / det mått av elände som tilldelats mig denna söndag.”
När det gäller oron finns också den kristna tron ofta där som något som tar emot. Något som kan hjälpa att göra bördan lättare: ”Så mycket som kan drabba, och hur kraftlös jag är. Herre, förbarma dig. När vi skulle ta farväl hördes plötsligt Angelusringningen [klockringning som äger rum tre gånger om dagen i katolska kyrkor] i aftonsolen, och seklerna gled samman”. Den långa historiska linjen av mödraskap är också viktig hos Dahl. Hur generationerna av mödrar gått igenom samma sak och hur alla förmödrar ända ner till mormors mormor burit på samma trasighet: ”ta vad du behöver barn / för dagen som kommer / sug all sav du förmår / ur dina trasiga mödrar”.
Havandeskapet är en allmängiltig bok som handlar om livets glädje och smärta. Den kommer att leva länge – längre än de mer praktiska graviditetsböcker som behöver bytas ut med jämna mellanrum då nya rön och praktiker ersätter de gamla.
Till sist kan jag inte undanhålla er ett citat från Sara Lidman som berör graviditeten som Dahl har med i boken. Lidman hade bara en sak att säga om ateismen och det var detta ”Det var två tvillingar som låg i en mage. Då sa det ena fostret till det andra: Tror du på mor, sa det.”
